Nu börjar det landa…

Nu – efter att ha varit hemma i snart två veckor, så börjar allt landa. Jag har äntligen kommit i form med sömnen (tog ju ”bara” nio nätter) och nu känns det som att var upplevelse hamnar på rätt plats i mig.

Igår satt jag och skrev sms med en god vän och det slutade med att jag skickade över en massa klipp som jag tog. Och när jag gjorde det var det som att jag upplevde allt igen. Som det var på plats. För det har känt så overkligt – häftigt, men overkligt – som att det bara har varit något som någon annan har varit med om. Men igår var det som att poletten trillade ner.

Det finns vissa saker som har berört och påverkat mig mer än andra. Som det här:

När vi första kvällen skulle besöka St. Marks International Church fick vi höra när vi närmade oss kyrkan att när vi kom fram skulle vi gå ur bussen och direkt in i kyrkan. Inte gå över gatan och inte gå ensam. Då var det som att jag blev medveten om hur det såg ut. Jag såg de fallfärdiga husen. Jag såg de övergivna husen. Det var som att det inte fanns något liv där.

Men så kliver man in i kyrkan. Möts av människor med öppna armar som säger ”välkomna!  Vad roligt att ni är här!” Kyrkan – och människorna där, var så fyllda av liv! Av värme. Gästvänlighet. Tacksamhet.

Det berörde. De fick oss att känna oss välkomna och viktiga. Som att vi gjorde skillnad i deras liv. Jag vet att jag flera gånger tänkte ”vad har vi att komma med? En grupp vita svenskar som kommer här för att se hur de har en körövning.” Men de fick oss att känna oss som att vi betydde något för dem.

En annan sak som blev så tydlig var skillnaden mellan deras körövningar och våra. Vi övar. De övar och har gudstjänst. De är hela tiden så medvetna om vad det är sångerna handlar om. Det är så levande för dem och det påverkar både sången och deras liv.

I kväll hade vi konsert med Elim gospel och det kändes faktiskt som att det var något speciellt som hände idag. Det var som att den Gudsnärvaron som jag kände i Chicago hade flyttat med. Under flera sånger var det som att Gud landade. Och jag tror inte att det bara var vi i kören som märkte detta. Församlingen och de som var och lyssnade var med på ett helt annat sätt än tidigare.

Och det gläder mig!