Det här att det idag är torsdag och att vi kom i tisdags – det är helt ofattbart. Det känns som att vi har varit här i flera veckor och intrycken slutar aldrig att komma emot mig. När jag och Olle pratade lite på bussen tillbaka på hotellet så försökte vi komma på vad vi gjorde igår kväll… Jag kan säga att det tog ett tag innan minnet kom tillbaka. Hm, det lät lite skumt, men det är så mycket intryck precis hela tiden att allt flyter samman. Men det är på ett positivt sätt!
Jag ska försöka sammanfatta den här dagen på ett liknande sätt som igår – mycket text och mycket bilder. 🙂
Direkt efter föreläsningen i morse av och med Robert Marovich satte vi oss i den bekväma bussen för en tur runt i olika kyrkor som har betytt mycket för gospelmusiken – både här i Chicago och i Sverige.
Första stoppet var i First Church of Deliverance och ja, väggarna var precis så gröna som det uppfattas på bilden. Vi blev mottagna av bishop Otto T. Houston som skojade till det och låtsades som att han var en vaktmästare i kyrkan. Han var ändå en rätt skön människa, men det blev rätt så tydligt hur stor roll pastorn har i en församling. Att de är lite, lite viktigare.
En rätt rolig detalj i den här kyrkan var att det fanns ett kors i taket 🙂 Den här kyrkan har spelat en väldigt stor roll för gospelns ursprung i Sverige. Om jag har fattat det hela rätt så var det en kör ifrån den här församlingen som kom till Sverige, hade en sång som hette Joybells och därav kom namnet på den legendariska kören Joybells till.
Vi for vidare till Ebenezer Missionary Baptist Church som inte låg så värst långt ifrån ovan nämnda kyrka. Den här kyrkan har relativt nyligen blivit k-märkt av staden och man får inte göra några förändringar på den. Här i USA heter det landmarks.
Kyrkan har tidigare varit en synagoga och det var väldigt mycket av originalinredningen kvar. Den var rätt så nedgången och man hade lagat flera av sätena med silvertejp, men kyrkfönstrena kompenserade för det. Helt fantastiska!
Här fick vi träffa en härlig dam som först motvilligt ställde upp på att svara på lite frågor, men som sedan med stor glädje berättade om historien och hur församlingen är idag. När vi ville sjunga en sång pep hon iväg för att hämta pastorn och tillsammans med honom kom ett antal pensionärer som också ville lyssna. Vi sjöng Total praise och det kändes så härligt!
De var så glada och gästvänliga och önskade oss alla Guds välsignelse när vi skulle gå och tackade oss för att vi kom.
Vi for vidare till Fellowship Missionary Baptist Church som är en församling som har fyra gudstjänster varje söndag. De har funnits under en lång tid och det är pastorn här som har skrivit Awesome – den sång som vi sjunger. Eller det är väl kanske oklart om det är han som har skrivit den, men han har i alla fall tagit åt sig äran för den. Så nu har även vi sjungit den sången på estraden 🙂
Vi blev i alla fall mottagna av den här mannen som tillsammans med sin syster berättade om kyrkan och dess historia. Om hur församlingen har blivit så populär och varför den drar så mycket människor.
Efter en rundvandring här åkte vi vidare till en bok och skivaffär för gospel. En affär som kanske hade sin glans dagar på 70-80-talet. En otroligt mängd LP-skivor, kassettband och även VHS fanns här. Blandat med nya skivor och lite litteratur. Mannen som stod i affären gick med ett leende hela tiden vi var där och jag tror att vi handlade så mycket av honom att han nu klarar sig i ett år. Som tack för att vi hade varit där och handlat så mycket fick vi lite skivor av honom 🙂
Efter ett snabbt stopp för lite mat – en del gick till McDonalds medan vi var några som traskade över gatan till det här stället. Allt var friterat. Verkligen allt. Jag tog en kycklingwrap och en blandning av bönor och ris och det var faktiskt riktigt gott! Kändes som att både gäster och personal blev smått chockade när 15 vita människor klivet in – dessutom svenskar.
Höjdpunkten för dagen – i alla fall enligt mig, var det sista besöket. Det var till Salem Baptist Church. Det är den största svarta kyrka som finns i Chicago och om jag fattade det rätt kommer det upp till 8000 besökare till deras gudstjänster. Vi ska vara med på deras söndagsgudstjänst och ska sjunga tillsammans med en av deras körer så vi träffade dem nu i kväll och övade tillsammans.
Men först hade vi en liten stund med den här mannen.
Han heter Cinque Cullar och han inspirerade verkligen så gott! Dessutom hade han en fantastisk röst!
Att få sitta mitt i denna kör och grupp av fantastiska människor var så häftigt! De var så vänliga och de verkade genuint glada över att vi var där. Det som gjorde stort intryck på mig var att så många människor var involverade i övningen. En hade uppvärmning för kroppen, en för rösten, en del ett bibelord, en övade in en sång medans en annan tog nästa. En skötte multimedia och en person – ja, han vet vi inte riktigt vad han gjorde…
När vi sjöng och övade så var det verkligen som man ser på film. Det gick över i lovprisning och det blev så tydligt att gospel är så mycket mer än bara svängig musik. Det grundar sig i något helt annat och det var inget alternativ att inte ha med kroppen. 
Den här damen tillhörde den äldre generationen, men hon var en av dem som lärde ut en sång. Hon gav så mycket av sig själv och vid ett tillfälle – under en annan sång, tog hon ett kliv fram och i princip förmanade kören att vi måste tro. Det var det som den sången handlade om… Hur viktigt det var att verkligen leva i det och det var så fantastiskt att se detta!
Jag inser när jag sitter här och skriver att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag måste verkligen gå och sova nu. Linda har lagt sig och jag sitter här och knappar på datorn. Klockan är nu 00.30 och i morgon står först shopping på en outlet på schemat för att sedan träffa Cynthia Nunn och vara med på en konsert. Tror med andra ord att morgondagen också blir helt fantastisk!
Fröken Dahls betraktelser 