Denna dag – en del i mitt liv

De här dagarna som jag/vi har varit här har varit så enormt maxade med intryck. Musikaliskt, andligt såväl som mänskligt. Och jag säger som jag gjorde igår – jag skulle kunna skriva i flera timmar…

Det var nästan skönt att vi var iväg till en outlet – i alla fall några av oss – på förmiddagen. Fick shoppa loss lite och det var nästan som att själen fick lite andrum medan vi sprang omkring där i affärerna. Jag köpte inte så mycket till mig själv – bara ett skal till telefonen och ett fodral till min dator från Vera Bradley.

Blev supernöjd med båda inköpen. Sedan köpte jag lite smått och gott till familjen men det blir inga bilder på det 😉 Ni får hålla er nyfikenhet i schack i några dagar till.

Just det – dagens första skratt stod Lena för då hon ur sin väska halade fram två vita avritade fötter. Hade i uppdrag att köpa skor till sönerna och det kändes på nåt vis väldigt, väldigt komiskt.

På den här outleten så var det lite finare butiker – Armani, Nike, Adidas, Mikael Kors, DKNY, converse och lite annat smått och gott. Jag hittade förresten ett par fantastiska glasögon som jag tror skulle passa i vilket sammanhang som helst. Kan säga att den butiken där de fanns, stack ut en anings från mängden.

I bussen på väg tillbaka till hotellet så gick vi över inköpen lite och i bussen fanns det 56 par skor – på 24 personer, varav flera av dem inte köpte några alls. Den som var mest nöjd över något av sina inköp var Henrik som hade köpt…. buntband! Och inte vilka buntband som helst utan de var väldigt speciella. I alla fall enligt honom. Tveksam om någon annan höll med…

Väl tillbaka på hotellet så hann vi inte med så mycket innan det var dags att sätta sig på bussen igen. Nu genom Chicagos rusningstrafik tog vi oss till Ashburn Evangelical Lutheran Church där vi skulle träffa Cynthia Nunn. Vilken kvinna! Heeeelt fantastisk. Skulle vilja stoppa ned henne i väskan och ta med hem till Sverige tror jag.

De skulle ha en liten konsert i den kyrkan i kväll där hennes barnkörer skulle sjunga. Eller egentligen var det de skolklasser som deras skola har som sjöng.

Första kören var kindergarten upp till åk 4 och andra kören var åk 5-8. Jag är lite osäker på hur åldrarna löper i det här skolsystemet så jag låter det vara osagt. Deras kyrkokör skulle även vara med och sjunga. Dels själva, men även tillsammans med oss från Sverige.

När vi kom dit så hade de ordnat med lite mat och när vi kom ner till de dukade borden hade de dukat med svenska färgerna – gula dukar med blå och gula servetter. Blev helt rörd över deras omsorg och tanke.

Vi hann inte öva igenom så mycket innan det var dags att börja och jag visste att vi skulle sjunga Use me Lord – som jag skulle sjunga solo på, men som sagt – vi hann inte ta igenom den med mig. Bara kördelen. Så jag kände mig lite nervös och spänd innan allt drog igång.

Det var så otroligt härligt att kvällen började med att den här underbara samlingen av barn sjöng. Som avslutning för de här barnen sjöng de ett par sånger tillsammans – bland annat den här .

Det var väldigt spännande att sitta på första raden och få vara så nära dem när de sjöng. De kanske tyckte vi var lite läskiga dock… Men som de tog i! Jag var helt blown away!! Älskade att lyssna till dem och se dem.

Sedan var det dags för oss. 45 vita svenskar ställer oss på estraden och ska sjunga gospel. Men de tog emot oss som stjärnor. De var med i sångerna och den respons vi fick var så otrolig! De var med och supportade och var delaktiga på ett helt annat sätt än vad vi är vana vid i Sverige.

När vi sjöng Total praise så gick vi ned i gången utmed sidorna och sjöng tillsammans med de som var där – så mäktigt och så starkt! När vi efter den skulle sjunga Use me Lord så kom deras kyrkokör upp och Cynthia bad även alla barn som kunde komma upp. Så framför mig har jag Cynthia som spelar och leder kören. Bakom mig har jag vår kör från Sverige, deras kyrkokör och kanske tio barn.

Och så började jag sjunga. Och jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur det kändes och hur det var. Den känslan vill jag nog behålla för mig själv, men jag kan säga som så här – det var en dröm som gick i uppfyllelse!

Kvällen avslutades sedan med Henrik, Lena och Linda på Epic Burger som inte ligger så långt från hotellet. Det sägs att de har Chicagos godaste hamburgare och jag får nog hålla med. Så. Otroligt. Gott.

Nu ligger Linda och sover bakom mig och jag ska snart göra detsamma. Smälta alla nya intryck som blandas med de gamla från tidigare dagar. Och jag tror att de sammanfattas i orden – Gud är god!