Ganska otippat att Robert Marovich är vit. Särskilt med tanke på att han berättar just nu om gospelns historia.
Han står bakom the black gospel blog som jag inte hunnit titta igenom än så ni får som en preview 🙂
Om en stund ska vi återigen hoppa på den gula bussen. Denna gång för en busstur genom gospelns Chicago. Bilder, ord och tankar kommer senare.
Oj oj oj. Vilken dag! Det känns som att jag har ungefär en miljard intryck att bearbeta innan jag kan somna. Det känns också som att det har hänt så otroligt mycket idag. Jag ska ta det från början så var beredd på ett långt inlägg med en del bilder 🙂
Trots dystra prognoser så lyckades jag sova ända till kl. 07.00 – yay! Så vad gäller vakenhetsgrad idag har den varit riktigt bra faktiskt. Frukost bestod av scrambled eggs, bacon, en skiva rostat bröd och en prinskorv. Låter inte så mycket och ska jag vara ärlig så såg det inte mycket ut för världen heller, men jag höll mig mätt riktigt länge.
Det stod ju sightseeing på schemat och när man tittade ut så var man inte helt sugen på det äventyret… Det ösregnade verkligen. Så lite omändring i schemat blev det och vi samlades istället i ett rum nere i källaren på hotellet. Eller som vi några kallade det för – bastun. Det var så varmt! Och typ ingen luft alls, men det var jättebra att vi kunde vara där istället för ute.
När vi var klara där var det dags för att ge sig ut på Chicagos gator och tro det eller ej – det höll upp! Tills Charlotte sade ”är ni redo? Då kör vi!” Vi tar ett steg ut från hotellet och man skulle lugnt kunna säga att även himlen var redo att köra. Det började ösregna igen. Så medan Jonas – sjungandes singing in the rain, gick och kollade när bussen skulle gå, stod vi andra troget kvar under tak.
När vi väl kom in på bussen var det nog en skrämmande syn. Ja, men tänk er – 40 förvirrade svenskar ska in på en och samma buss som dessutom redan var rätt så välfylld när den kom till hållplatsen… Dessutom – när vi väl var på plats, så tog de flesta fram kameran och började fota. Även jag, så jag fäller inte någon kommentar om detta, men det måste sett så roligt ut. Wohoo, vi är turister och vi har aldrig åkt buss förut 🙂
I alla fall, bussen tog oss bort till lite affärer vid Water Tower som ligger alldeles bredvid Hancock building. Där skulle vi för övrigt äta lunch, men då det var så otroligt dimmigt så beslöt vi (läs några) oss för att åka ned till källarvåningen för där fanns cheesecake factory. Just det! Bara den hissresan var ju rolig. Vi hittade en hiss och tänkte att ”den tar vi”. När väl dörren öppnar sig så hamnar vi i köket… Snabbt tryckte vi på hissknappen igen och åkte tillbaka till samma våning som vi gått på, bara för att när dörren öppnas hamna i disken… Vi trycker på lite fler knappar och då öppnar sig en annan dörr i hissen och vi kommer ut.
Jag kan också härmed meddela att både mat och dessert (alltså cheesecake) var helt gudomligt gott! Lätt att jag vill äta där fler gånger. Och den mängd av cheesecake man kunde beställa… Jag visste inte ens att det fanns så många.
Ja, men ni ser ju själva hur gott det ser ut!
Efter lite fri tid med lite shopping och kaffedrickande så var det dags för en promenad bort till Chicago Temple. På vägen dit fick vi även finemang guidning av Charlotte och det är helt fascinerande att se att staden är som på film. Bilar som tutar, gula taxibilar, samtidigt som man hör sirener på avstånd. Nya byggnader blandas med gamla och människor överallt. 
När vi kom fram till Chicago Temple träffade vi Erik som var director for music and arts. Vi skulle låna deras kyrksal för vår egen körövning och det var en helt fantastisk lokal och deras kyrkfönster var helt magiska. Han berättade lite om kyrkan och dess historia och innan vi gick därifrån fick vi träffa på hans kör som sjöng för oss och med oss. Det var riktigt härligt, men kören bestod av enbart vita människor så det där riktiga gospelsoundet fanns inte där. 
När vi var klara där väntade en gul skolbuss på oss. Och det är samma där – de ser likadana ut i verkligheten som på film 🙂 Den tog oss i alla fall till St. Mark International Church. Där skulle vi – fick vi informerat, bara sitta med och lyssna på en körövning som St. Mark Celebration Choir hade. Den kyrkan ligger i ett område som kanske inte är det mesta trygga och säkra i Chicago. När bussen stannade utanför kyrkan fick vi veta att vi skulle gå direkt in till kyrkan och vi fick inte gå själva där. Det är hög kriminalitet och jag kan helt ärligt säga att jag inte hade velat gå där ensam.
När bussen rullade in i det område vi skulle till blev det mer och mer tydligt att det inte var det bäst ställda område vi var på väg in i. Övergivna hus, trasiga fönster som hade blivit ersatta med plywoodskivor, väldigt stökigt och nedgånget och det kändes på något vis väldigt livlöst. Jag blev helt tagen. Hemma i Sverige klagar man på om man inte får rätt kakel i köket… Kände att perspektiv på tillvaron är rätt bra att ha.
Det var lite komiskt dock när vi i bussen fick veta att vi skulle mest observera och att vi kanske inte skulle komma in som värsta turistgruppen med kamerorna i högsta hugg och börja filma och fota. När vi väl kom in var det de som drog upp kameror 🙂
Vi blev otroligt väl emottagna och körledare/pianisten började med att berätta vart gospeln kommer ifrån. Att det är i grunden från slaveriet men att de nu rest sig och är ett väldigt stolt folk. Jag blev helt tagen. Och inte var det särskilt länge vi bara iakttog. Han tog med oss in i några typ övningar och så skulle vi blanda oss lite 🙂 Bakom mig fick jag två afroamerikanska tenor – dessutom en bredvid mig. När vi väl började sjunga var det som att det var en vägg av ljud som bara slog emot. Så otroligt häftigt!
De fortsatte med att sjunga några låtar för oss och det var magiskt. Eller himmelskt kanske man skulle säga. Det var som att himlen landade och om ni tänker er en film där solisten får sådan feeling – så var det. Körledare som dirigerade och solisten i klippet nedan fick sådan skön dansfeeling i slutet av den låten. Så himla härligt!
Vi avslutade hela kvällen med att de ville att vi skulle sjunga för dem så vi sjöng I opened my mouth. Alltså, den kärlek och support som de visade – jag har aldrig varit med om det tidigare. De som var så otroligt duktiga behandlade oss som stjärnor. Den responsen är något som jag kommer att leva på länge…
När vi hade sjungit den ställde vi oss alla i en ring, tog varandra i händerna och sjöng Total praise. Att sjunga den tillsammans med de människorna var så starkt. Jag fick verkligen kämpa för att hålla tillbaka tårarna och istället bara sjunga.
Efteråt, när i princip hela våran kör fått kramar av hela deras kör så satte jag mig på bänken och försökte smälta alla intryck. Den här körövningen var precis så som jag hoppades att den skulle vara. Den var allt jag har drömt om. Och veckan har bara börjat! Vart ska de här sluta egentligen?
Ps. Jag vet nu att det inte heter tunnelbanan – den heter the L-train 🙂
Idag är det sightseeing på schemat. Så här säger vädret.
Och här tror Aftonbladet att jag är.
Har jag missat nåt?
Klockan är nu i skrivande stund 19.28 här i Chicago – i Sverige är den 02.28. Och med tanke på att jag inte sov så särdeles många timmar igår natt, att man har flugit nåååågra timmar på det – så är man en aningens mör nu. Ska försöka hålla mig vaken en stund till för jag har ingen större lust att vakna vid fyra i morgon bitti…
Nu har vi i alla fall varit vid Buckingham fountain som sägs vara världens största fontän. Skänkt av en person som hette nånting Buckingham – därav namnet.
Det var lite synd bara för den startar inte igång vattnet i den förrän i slutet av april 😦
Sedan då? Jo, vi var till Exchequer och åt mat. Ribs (alltså revben) eller hamburgare. Och om det var så att man tycker om lök blir man inte besviken. Låg en halv lök i burgaren.
Det första intrycket av stan är att det är en rätt ojämn stad – eller hur man ska uttrycka det. En del byggnader är otroligt fina och flådiga, medan andra ser rätt skabbiga ut. Staden – det lilla jag sett idag, känns lite grå. Samtidigt är den otroligt fin!
En väldigt utmärkande sak för Chicago är tunnelbanan – eller den kanske inte heter så… Den löper i alla fall över jord och över gatorna. Och går man under när det kommer ett tåg låter det MYCKET!
Jag tror att jag kommer att sova mycket gott i natt och jag ser fram emot morgondagen. Då blir det sightseeing, lunch i Hancock building och sedan ska vi till Chicago temple för en körövning.
Kram på er och så hoppas jag att ni sover gott!
En anings trötta, men nu har vi landat på hotellet vilket känns väldigt, väldigt skönt!
Resan har gått bra, något lite för mycket turbulens för min smak bara. Men det var egentligen bara under inflygningen som det blev lite mycket ångest. Men jag hade ett knep – jag spanade in flygvärdinnorna. Så länge de såg lugna ut – så kände jag mig lugn. De såg lugna ut 🙂
Sedan måste jag ju bara berätta om Charlotte – härliga sköna Charlotte. Hon körde på dubbla öronproppar på planet 🙂 Så himla söt! Först ett par intrycka i öronen och sedan ett par stora – ni vet sådana där jobbhörselskydd 🙂 Sjukt söt!
Ja, jag vet – bilderna är små. Men om det är så att man inte ser – ja, då är det bara till att pallra sig iväg och köpa läsglasögon!
På den dimmiga bilden längst upp till vänster kan man ana Hancock building. Hög och väldigt mäktig byggnad och jag tror att vi ska dit i morgon och äta lunch… Sedan ser man hotellet, rummet och vår fabulösa utsikt från mitt och Lindas rum! Magiskt.
Nu ska den här donnan hoppa in i duschen, klockan är 14.44 här och vid 16.30 ska vi samlas i lobbyn för en liten promenad bort till en restaurang. Blir kvällsmat för oss en sisådär mitt i natten så vi kommer nog vara lite lagom fnissiga och möra. Men vi är glada!
Puss på er!
Arlanda terminal 5. Där är jag nu. Men om man säger så här – dagen har börjat långt tidigare.
Och man kan ju också säga som så här – att vara pigg och social kl. 06.00 är inte riktigt min grej… Tur att de andra kunde prata och vara glada. Eller jag var ju inte sur, men ja – ni fattar.
In i bilarna och så gick färden mot Arlanda. Men… lite åt fel håll. Smått panik i bilen men vi hann i tid.
Just det – Lena stod ju för morgonens första glädje då hon undrade om vi redan tagit på oss stödstrumporna. Givetvis sa jag – har inte du det? Nä det tänkte jag göra på planet. Moahahahahahahaha! Utbrast jag i baksätet då jag insåg att Lena aldrig tagit på sig några sådana strumpor tidigare. Om det är någon mer som inte gjort det kan jag informera om att det kan vara lite besvärligt. Nu har hon i alla fall fått på dem.
Vad har mer hänt? Jo jag och Annelie blev utvalda till en extra säkerhetskontroll. Vadå utvald? Som att det är något privilegierat. Jag kan ju lugnt säga att man kände sig smått kriminell där… Och hoppades och bad väääääldigt intensivt att ingen skulle se mig.
Nu sitter vi vid gaten och väntar på att få boarda och till vår stora glädje blev Annelie även väskvakt till några amerikaner. Dessutom har allt hänt den senaste halvtimmen – vad ska då resten av veckan innehålla?
Jag vet att jag har sagt det förut – men det är nära nu 🙂
Vi har precis kommit tillbaka till Lenas syster o hennes man ute i Danderyd där vi också ska bo i natt, efter att ha träffat Jonas, Charlotte o alla andra som ska följa med på resan. Det verkar vara ett grymt skönt gäng och jag tror att det kommer att bli helt fantastiskt!
Vi övade igenom några låtar, presenterade oss, åt panpizza (för att vänja oss vid den amerikanska kosten) och så skrattade vi – rätt mycket 🙂
Nu ska vi äta lite gott innan vi ska sova några timmar innan flyget går och jag ska försöka hinna med en uppdatering innan vi går på planet.
Jag filmade för övrigt lite ifrån övningen och jag ska försöka lägga upp det klippet – vet bara inte hur jag gör. Hahahahahaha!!!
Men här kommer i alla fall en bild.
Sov gott nu kära vänner!
Kom på – är det så att man vill följa på instagram så heter jag frokendahl 🙂
Då har faktiskt resan startat! Vi har satt oss i bilarna på vår väg mot Stockholm. Känns overkligt men heeeeelt fantastiskt!
Jag funderade på en grej häromdagen. Det här med resan till Chicago. Jag har vetat sedan i augusti att jag ska åka och jag har haft en nedräkningsapp på min mobil som räknar ner till dagen då vi åker. När jag började var det 225 dagar tror jag. Idag står den på 2.
Det känns helt overkligt att vi åker om två dagar. Det har hela tiden legat så långt fram och det är låååångt kvar tills vi åker har jag kunnat säga under så lång tid. Nu kan jag inte säga det längre. Man brukar ju säga att ”tiden går fort när man har roligt”. I så fall har jag haft det väldigt roligt det senaste halvåret. Samtidigt som det har gått så oerhört sakta.
Och när jag tittar mig runt om på människor som lever runt mig – så pågår deras liv som om ingenting har hänt. För mig är det en stor sak och det är som att man vill att hela världen ska stanna upp och förundras över det faktum att jag snart är i Chicago. Men det gör den ju inte. Livet fortsätter ju precis som vanligt. På ett sätt även för mig.
Solen fortsätter att skina. Bilarna fortsätter att åka. Man jobbar på precis som vanligt. Enda skillnaden är att jag inte är i Sverige.
Jag har sett fram emot den här resan under så lång tid. Jag har drömt om det här under så många år. Jag ser fram emot det oerhört! Samtidigt finns det en rädsla. Att det inte ska vara allt det som jag har drömt om. Att jag ska bli besviken över att det inte är allt det som jag har skapat i drömmen.
Och vad gör jag om det är precis allt det jag har drömt om? Vad gör jag då? Hur förvaltar jag att drömmen blev precis så som jag hoppades?
Jag vet inte, men det kanske är så enkelt som att jag då får hitta en ny dröm. Kanske har jag redan hittat den – jag vet bara inte om den…
Ja nu är det bara att hoppas på att jag har fått med mig allt. För nu har jag lämnat Lidköping och mitt hem. I morgon ska jag sjunga på ett bröllop här i trakten så jag kände att det var lika så skönt att åka hit idag. Här finns dessutom ett piano så jag har möjlighet att öva och förbereda mig lite. Dessutom ska jag sjunga på en gudstjänst här på söndag så nu har jag helt enkelt startat min resa mot Chicago 🙂
Idag var då dagen då jag besökte apoteket och införskaffade mig ett par nya stödstrumpor. Jag hade ju ett par sedan innan men de är så där glansiga och ser verkligen ut som …stödstrumpor. Nu köpte jag i och för sig ett par svarta till, med de kan man komma undan med som ett par vanliga strumpor. Kolla förresten vilka roliga färger och strumpor det finns!
Men har jag fått med mig allt då? Ja, jag hoppas det. Det känns som att det viktigaste är pass – det är med, visa-kort – det är också med, försäkringspapperet – det är också med… Ja, det är väl det som är viktigast. Men med tanke på att jag har en resväska och en ryggsäck med saker i så står jag nog inte helt handfallen när jag väl kommer fram.
Nu ska jag spendera resten av kvällen med att läsa lite tidningar om USA och Chicago och bara njuta av att jag och lite mer sköna folk är på väg! Och så käka lite jordgubbar 🙂
Väskan står i hallen – mätt och kontrollerad så att den är ok enligt SAS. Bredvid den ligger pass, visum och reseförsäkringspapperet (eller vad det nu heter…). Toaväska, kamera o lite andra prylar.
I sovrummet ligger kläderna på golvet och … ja, det är väl så långt jag har kommit. Så en liten bit på vägen har jag i alla fall kommit 🙂
I morgon efter jobbet blir det till att packa färdigt, plocka ned allt och väga det. Sedan är det lite småärenden på stan som jag behöver fixa. Typ stödstrumpor. Lovely värre 😀 Men stödstrumpor är inte bara för gamla tanter och farbröder – även för medelålders kvinnor som ska ut och resa. Host, harkel och fruster! Som om jag skulle vara medelålders… Kan trösta mig med att min svägerska som är tio år yngre än mig använder det på långresor. Så det så!
…när man sitter och googlar på hur stor väska man får ha och vad den får väga – då vet man att man snart är på väg!
WIIIIIIIIIIIIIIIII!
Och vad ska vi hitta på för något roligt att skriva idag då? Hm… Jo, jag kan ju berätta vilka sånger som vi ska sjunga 🙂 Eller de vi har fått i mailen i alla fall.
Det var ganska många sånger som jag redan kunde, men ett par nya som jag blev helt förälskad i!
Här har ni awesome – hur fin som helst och dessutom väldigt rolig att sjunga.
He’s our hope sjunger vi i Elim gospel, men alltså Cynthia Nunn! Jag säger bara vilken kvinna! Älskar att hon sjunger med precis hela kroppen och låten fick verkligen nytt liv när jag såg det här klippet.
You are good är en låt jag sjöng för en massa år sedan som jag faktiskt hade glömt bort hur bra den är. Ska bli så roligt att sjunga den igen.
Total praise – ord är överflödiga…
I’ve got my mind made up är en av de sånger som jag inte hade hört innan. En skön 90-tals gospel 🙂
Sedan är det ett par sånger till, men det funkade inte att länka till youtube på dem. Alternativt att de inte fanns där. Men jag ska försöka filma lite med mobilen och lägga upp här allt eftersom.
Blir ni sugna på att följa med?
Fröken Dahls betraktelser 