Så kom den då – den sista dagen

Innan jag åkte så tänkte jag mycket på hur den här resan skulle bli. Jag tänkte att vi skulle vara här bara en vecka och att allt skulle gå så fort. Att det nästan skulle bli ett antiklimax av det hela. Att det skulle bli ”jaha, och nu då?”

Jag kan nu säga att den känslan inte finns. Ja, vi har bara varit här en vecka, men det känns som att vi har varit här i två. Vi har hunnit med så otroligt mycket och blivit så proppade med intryck att jag inte tror att jag skulle orka fler dagar. Så även fast det har varit helt fantastiskt – så känns det rätt skönt att åka hem till Sverige idag.

Men nu ska jag inte fortsätta med den reflektionen utan jag ska berätta om hur gårdagen var. Vår sista heldag 🙂

Den började som vanligt med samma frukost som vi ätit sedan vi kom hit. En toast, scrambled eggs, en liten baconskiva och en korv. (Jag kan helt ärligt säga att jag inte längtade efter den i morse så idag blev det bara en kopp kaffe)

Sedan var det dags att bege sig ut på dagens utflykt. Första stoppet var Salem Baptist Church. Denna gigantiska kyrka som tar allt från 5000 – 100000 beroende på vem man frågade. Stort var det i alla fall. 

Det var en så märklig och udda känsla när vi kom dit just för att det var så stort. VI skulle till gate 1 och blev då insläppta av människor som jobbade där. Precis innanför dörren stod det två eller om det var tre säkerhetsvakter som var trevliga, men minst sagt respektingivande. Och när vi kom in till samlingsrummet bakom scenen så satt det ytterligare två stycken.

Kom ifrån ämnet här lite… Jo – just det, de är hjälpsamma. Han som jag stod bredvid till exempel höll sin Bibel framför mig så jag kunde följa med i texten, han fyllde i ord i pauser så jag skulle veta hur nästa fras var och när vi skulle hålla varandra i händerna och be så bad han om ursäkt över att han hade så kalla händer. Hahahaha – som om kyla skulle va ett problem för mig. Jag har varit som värsta bastuaggregatet den här veckan. Har bara haft med mig min vinterjacka och även om det är lite småkyligt ute så är den väldigt, väldigt varm…

I och med att gudstjänsten sänds på webben så är de väldigt noga med att hålla tiden och på grund av att han som predikade höll på så länge så hann vi inte sjunga de tre sånger som var tänkt. Istället blev det under kollekten som vi sjöng Use me Lord och den sjöng ju jag solo på 🙂 Så nu kan jag checka av på listan att-göra-innan-man-dör att sjunga i en gigantisk svart kyrka. Dessutom med Jessy Dixons basist. Känns inte helt trist om jag ska vara ärlig.

Det mest underbara var att jag på bussen till kyrkan messade med mamma och berättade att den gudstjänsten som vi skulle vara med på sändes på nätet, vilket gjorde att jag när jag kom tillbaka till hotellet och hade nätverk hade 26 nya meddelanden på whatsapp. Både mamma och Tora – min svägerska, hade fotat av skärmen och skickat till mig. Mamma hade till och med filmat med telefonen 🙂 Ni är ju helt underbara!

Så hur var det då att sjunga där? Otroligt häftigt och väldigt overkligt. Det var rätt nervöst – vilket kanske inte är så himla konstigt och även om det är en enormt roligt upplevelse så blir det rätt opersonligt när det är så stort. Dessutom kändes det lite märkligt då kören – som vi sjungit med under gudstjänsten, gick ut när vi sjöng. Även delar av församlingen gjorde det, fast det var inte lika konstigt. Det kändes som att de var vana vid att komma och gå lite som man vill i den kyrkan och dessutom sade predikanten att nu var det slut. Han hade nog inte så stor koll på att vi var där tror jag.

Men det var självklart roligt – tro inget annat och när vi ändå var igång så sjöng vi Lord You are good också 🙂

Efter gudstjänsten så pratade vi lite med Walter som är music director i församlingen och han fick en liten gåva av oss. Han verkar vara en så grymt skön snubbe! Så glad och så … ja, hur ska man förklara honom… väldigt lik Alfonso Ribeiro i sin roll som Carlton i Fresh prince of Bel Air.

Gillade deras hammond…

Direkt efter gudstjänsten så åkte vi till River Oaks som ligger precis på andra sidan delstatsgränsen, så nu har vi även varit i Indiana 🙂 Där skulle vi tillbringa ett par timmar innan vi skulle vidare och det fanns många roliga affärer där. Och med roliga menar jag smått udda. Inte för människorna här – men för oss svenskar. Den första butiken som jag och Charlotte kom in i sålde peruker. Det fanns MASSOR! Jag försökte lite smidigt ta en bild för jag var rädd att någon skulle ta illa upp. Men kolla här!

Och det här var bara en liten del av affären – det fanns minst lika mycket till… Det blev i alla fall lite shopping här för mig – dels ännu mer örhängen, lite armband, en klocka och lite kläder.

Måste bara berätta en rolig grej som hände – inte mig, men några herrar i sällskapet. Vi kom ju direkt från kyrkan så vi var helt svartklädda hela bunten och killarna hade kostym. Så när fyra – vita – killar i svart kostym kliver in i en herrbutik där det kanske i första hand är mörkhyade människor som jobbar och handlar… De trodde att det var FBI som kom på besök 🙂

Och med det så är det slut på del 1…