Harmonisk tågresa – eller vad som egentligen kan hända på stationen i Skövde

Jag är i skrivande stund på väg till Stockholm för att hälsa på min goa vän Camilla. I skrivande stund skulle jag även redan varit i Stockholm sedan 40 minuter.

Det är jag inte.

Istället tillbringade jag över två timmar på centralstationen i Skövde. Inget illa om den stationen, men det var inte riktigt så jag hade tänkt spendera min fredagskväll.

MEN!

Det fanns så oerhört många märkliga… ja, vad ska jag säga… tillfälligheter, så jag är bara tvungen att skriva ett inlägg om det hela.

Det började med att jag stressade från jobbet för att hinna till Skövde. Ja, jag planerade att åka därifrån då det är smidigare förbindelser och inte åka från Lidköping. Man slipper stanna 400 gånger på Kinnekullebanan och med X2000 så är du uppe på två timmar.

Änywäj – stress, stress, stress och med andan i halsen kommer jag fram. Ser att det står två tåg på var sitt spår på perrongen. Redan där borde jag ha anat oråd. Det gjorde jag inte. Istället fortsatte jag – glad i hågen fram till själva avresehallen, eller vad man ska kalla den.

Där är det folk. Mycket folk. Jag ser tavlan. Det är ny tid på varenda avgång. Där anade jag oråd. Mitt tåg skulle ha avgått 17.45. Det stod först på 18.10 – helt ok kände jag och gick och kollade vad en kaffe kostade.

Sedan kände jag på mig att den där tiden inte riktigt var korrekt så jag spanade in min smidiga lilla app tågtavlan. Sjukt smidig och den kan verkligen rekommenderas! Där får jag en annan information – nämligen denna.

Ja, men ni ser ju själva… Långt ifrån bara 20 minuter där. Det fiffiga med den här lilla appen är att man kan komma vidare in på sin avgång. Jag gjorde det. Där ser jag att tåget inte avgått från Göteborg än. Då kände jag att ”jag sätter mig nog ner lite och kollar över lite bilder”. (Vi ska på övningen på måndag med Elim ha lite återblick från resan och jag lovade att jag skulle fixa med bilderna. Det hade jag tänkt göra på tåget, men nu fick jag ju lite mycket tid på stationen så nu är det klart.)

Jag kan också säga som så här – den här appen är betydligt mer tillförlitlig än SJ:s tavla. För här kan man nämligen smidigt se precis vart tåget är och när det beräknas ankomma. Anledningen till stoppet var gräsbrand och vi fick information om att det var tvärstopp och att de behövt tillkalla fler brandmän.

På allvar började jag då fundera på om jag inte skulle ta bilen upp istället och kollade över vad parkering skulle kosta och hur lång tid det skulle ta… Men typ tio minuter efter jag lagt det åt sidan och istället började kolla upp om jag inte skulle åka i morgon bitti istället så började tågen rulla. Och nånstans där började humorn att infinna sig. För vid den informationen började folk jubla och klappa i händerna. Kändes som att jag satt på charterplan till Mallorca…

Hahahaha – just det, precis efter de ropat ut att tågen börjat rulla så kom nästa utrop. ”Det är fortfarande tvärstopp i tågtrafiken. Var uppmärksam på utrop så att du vet när tågen börjar rulla”. ??? Hur tänkte de där?

Sedan SJ och deras information i all ära – men när jag får det här på sms OCH på mail en sisådär 35 minuter efter ordinarie avgång – man kan säga som så här, då hade jag redan märkt att tåget var försenat…

En tjej som satt inte långt ifrån mig sa ”alltså, jag vill va sur på någon men jag vet inte vem jag ska vara sur på!” Jag garvade mest. Jag menar, vad ska man göra? Jag kommer ju inte fortare fram bara för att jag blir sur. Dessutom blir ju kvällen bara tråkigare för mig själv.

Det sköna var också att det inte var helt lätt att ha koll på vilket tåg som stod på perrongen när de väl började rulla in, vilket skapade ENORMT KAOS för en del. Humor för mig 🙂 Jag hade stenkoll. Skyller på mitt kontrollbehov där. Ibland är det faktiskt väldigt smidigt att ha det 🙂

Vad hände mer? Jo, mitt i alla utrop om nya tider så kommer detta utrop ”tåg mot Falköping kl. 18:28 är inställd på grund av vagnfel”. Där började jag skratta så otroligt mycket och det gjorde snubben bredvid mig också. Ingen bra dag för SJ. Han skulle också åka mot Stockholm, men han skulle åka en senare avgång än mig. Enligt tavlan så skulle det tåget avgå 19.50. Det stämde inte riktigt, för hans polare satt fortfarande på O’Learys i Göteborg. Det tåget skulle nämligen avgå 20.05 från Göteborg. ”Äh, jag går upp till puben istället” sade han och traskade iväg.

I dörren när han är på väg ut inkommer nästa grupp sköna människor. Ett band på fyra killar som kanske inte hade de smidigaste väskorna till sina instrument. Ett stativ till trummorna var nedtryck i en ryggsäck. Keyboarden bars i sin originalförpackning – alltså, i sin papplåda, som var förseglad med silvertejp.” Varför ha en väska med handtag när man kan köra på originalet” kändes det som att de tänkte.

Vi hade ju också skocken med människor som länge, länge stod och tittade upp på tavlan. Som om tågen skulle börja rulla fortare bara man står och stirrar på den. Det är för övrigt ett mycket intressant fenomen. Det är ju likadant när man står och väntar på bussen. Man står och tittar åt vänster…

Sedan hade vi alla brudar som gick förbi med sina hööööööga klackar och tajta jeans. Inget fel med höga klackar, men det ser rätt roligt ut när man inte riktigt kan gå i dem. Dessutom är golvet på stationen lite halt. Kom osökt att tänka på bambi…

När det sedan var dags för mig att gå ut på perrongen för att mitt tåg närmade sig – YAY! så står det på tavlan att det är ett annat tåg med ordinarie tid 19.28 som skulle fått ny tid 19.55 som skulle gå som nästa tåg. Sedan försvinner det och istället kommer mitt tåg upp. Detta skapade en smått kraftig förvirring hos två unga killar som limmade på en brud på en bänk. De hade ju bara sett infon på tavlan om 19.55. Jag – som den vänliga och ömma själ jag är – kollade upp i min fenomenala app hur det såg ut för dem. Inte så bra. Det hade fortfarande inte avgått från Göteborg. Meddelade dem att deras tåg beräknade ankomma till Skövde 21.23. De var inte heeeelt nöjda med den informationen. Eller snarare brist på information från SJ.

I den stund rullade även ett blått tåg in på spår 2. Inget utrop hördes och precis när det rullade iväg igen – efter att ha stått vid perrongen en sisådär 2 minuter hörs detta utrop. ”Det blåa tåget mot Göteborg kommer strax in på spår 2”. Nej. Det rullade precis iväg. Det skänkte kvällens andra stora skratt för precis då rullade det här in på spår 2…

Ungefär precis då kom mitt tåg ÄNTLIGEN in på perrongen. Två och en halv timme försenat. Jag kan också säga att jag i samma stund som jag kliver in i vagnen kommer lyckan över mig. Och tacksamheten. Inte över att jag äntligen var på väg utan för att jag sitter i första klass…

Nu börjar det landa…

Nu – efter att ha varit hemma i snart två veckor, så börjar allt landa. Jag har äntligen kommit i form med sömnen (tog ju ”bara” nio nätter) och nu känns det som att var upplevelse hamnar på rätt plats i mig.

Igår satt jag och skrev sms med en god vän och det slutade med att jag skickade över en massa klipp som jag tog. Och när jag gjorde det var det som att jag upplevde allt igen. Som det var på plats. För det har känt så overkligt – häftigt, men overkligt – som att det bara har varit något som någon annan har varit med om. Men igår var det som att poletten trillade ner.

Det finns vissa saker som har berört och påverkat mig mer än andra. Som det här:

När vi första kvällen skulle besöka St. Marks International Church fick vi höra när vi närmade oss kyrkan att när vi kom fram skulle vi gå ur bussen och direkt in i kyrkan. Inte gå över gatan och inte gå ensam. Då var det som att jag blev medveten om hur det såg ut. Jag såg de fallfärdiga husen. Jag såg de övergivna husen. Det var som att det inte fanns något liv där.

Men så kliver man in i kyrkan. Möts av människor med öppna armar som säger ”välkomna!  Vad roligt att ni är här!” Kyrkan – och människorna där, var så fyllda av liv! Av värme. Gästvänlighet. Tacksamhet.

Det berörde. De fick oss att känna oss välkomna och viktiga. Som att vi gjorde skillnad i deras liv. Jag vet att jag flera gånger tänkte ”vad har vi att komma med? En grupp vita svenskar som kommer här för att se hur de har en körövning.” Men de fick oss att känna oss som att vi betydde något för dem.

En annan sak som blev så tydlig var skillnaden mellan deras körövningar och våra. Vi övar. De övar och har gudstjänst. De är hela tiden så medvetna om vad det är sångerna handlar om. Det är så levande för dem och det påverkar både sången och deras liv.

I kväll hade vi konsert med Elim gospel och det kändes faktiskt som att det var något speciellt som hände idag. Det var som att den Gudsnärvaron som jag kände i Chicago hade flyttat med. Under flera sånger var det som att Gud landade. Och jag tror inte att det bara var vi i kören som märkte detta. Församlingen och de som var och lyssnade var med på ett helt annat sätt än tidigare.

Och det gläder mig!

Samlade klipp från resan

 

 

 

 

 

 

 

 

På tal om perspektiv

Jag vet att jag vid ett par tillfällen har skrivit här på bloggen om perspektiv. Att det är så lätt att ta saker och ting för givet och tycka att ”bara jag får det där ordnat så blir allt bra”. Jag har skrivit att vi klagar över fel kakel i köket, medan i USA så bor de i förfallna hus i områden där man knappt vågar sig ut ur bilen.

Perspektiv…

Jag tror att det är det som har berört mig allra mest på den här resan. Hur människorna – trots misären och kriminalitet, lever upp när de kommer till kyrkan och fokuserar så totalt på hoppet i Gud. De vet varifrån de kommer – slaveri och förtryck, var de är idag, men framförallt vart de är på väg.

Det fascinerade mig och det är det som har tagit tag i mig.

När vi sjöng i Salem Baptist Church så sjöng vi en sång som heter God restores. En helt fantastiskt sång som bara växer för varje gång man sjunger den. I kväll när vi hade övning med Elim gospel så övade vi den och jag blev så berörd. Så tagen över det som den handlar om.

Och jag kom att tänka på min fina vän Linda som i slutet av förra veckan fick beskedet att hon fått en elakartad tumör. Nybliven tvåbarnsmamma. Det var inte så här hon hade tänkt det.

Själv klagar jag på att jag fortfarande har svårt att sova sedan jag kom hem.

På tal om perspektiv…

Bildkavalkad

Några dagar så här efteråt – eller hur är det nu de tänker?

Alltså vi bor ju i ett rätt bra land ändå – eller vad säger ni andra?

Det finns några saker som jag har reflekterat lite över sedan jag kom hem. Eller det började jag i och för sig med redan i Chicago. Men nu när jag varit hemma i några dagar (fortfarande utan att ha lyckats vända rätt på dygnet) så blir vissa saker tydligare.

Miljötänk – alltså det känns som att det är helt obefintligt i USA. Äter du ute – förutom på restaurang, så är det engångsartiklar. Överallt! Plastmuggar, plastbestick och tallrikarna är gjorda av frigolit. Åh ljuva frigolitförpackningar… Sedan när du ätit färdigt är det bara till att hiva ned det i papperskogen.

Måttlighet – vad är det? Allt är så stort. Bokstavligt talat. Man tänker att det bara är en halv myt som media målar upp, men det är verkligen så. Husen är stora, bilarna, människorna och inte minst maten. När jag och Lena var på the Cheesecake factory så fick hon frågan ifall hon ville ha portionen ”the big one or the small big one”. Glaset med dricka man fick in behövde man ju ha tvåhandsgrepp på. När vi var där första gången så åt vi mat och sedan skulle vi ta lite cheesecake till dessert. Vi åt ju inte upp maten utan fick med oss rester i en låda, så när vi frågade servitören om hur stora de var ”you’ll be fine” – var hennes svar. Jag kan säga som så här – det var den största dessert jag någonsin har sett. Jag åt en tredjedel tror jag och resten fick jag med i en låda. Varför? Maten är ändå billig så varför inte bara minska ned storlekarna på portionen?

Smaklösheten – jag menar – hur tänkte de här? Och det är inte bara det här som jag såg som var så otroligt udda… Det är alltså en baddräkt ifall du inte uppfattade det.

Kontrasterna – Det är sådana otroliga kontraster i det landet och det har påverkat mig väldigt mycket. Om det är ett bra område så är allt fint, rent och snyggt och i ordning. Men så fort du hamnar utanför de kvarteren så kommer förfallet. Trasiga hus, skitiga byggnader och både ödetomter och ödehus. Vissa områden vi åkte in – där kände jag mig inte så sugen på att gå ut och gå och det blev så tydligt då hur bra jag har det här hemma. För i de här kvarteren så bor det människor. Det är där deras liv är. De är glada om de kommer hem vid liv – vi här hemma klagar över att kaklet i köket är fel… Där behöver vi kanske ha lite mer perspektiv på tillvaron. Jag vill inte leva i slum – men jag tror att det kan vara bra att känna lite tacksamhet över det man har. För många saker tar vi alldeles för mycket för givet.

SAS och så var vi hemma igen

Så kom den då – den allra sista dagen i Chicago. Vaknade med ont i halsen och lite feber så jag tog en väldigt lugn morgon på rummet. Sov till nio innan jag pallrade mig upp och började packa. Hoppade således över frukosten och tog en kaffe lite senare istället.

Checkade ut och tog en promenad innan jag gick tillbaka till hotellet och satte mig i lobbyn. Jag hade ju ett blogginlägg att skriva… Vilket jag också fick höra från några som saknade det.

Hann även med att prata lite med mor och far via facetime innan de övriga så smått ramlade in på hotellet för att hämta sina väskor. Bussen skulle avgå kl. 13, men det var lite struligt så det dröjde väl en 20 minuter innan vi kom iväg. Men vi hann till flygplatsen så det var lugnt.

Dagen till ära hade vi en ”riktig” buss – alltså inte någon gul skolbuss. Det är inte så bra packutrymme i den bussen så här behövdes en vanlig turistbuss och gode så skönt det var! Här fanns det ju stötdämpare!! Kändes som att vi var kungar som åkte omkring 🙂

Vi fick veta att det inte var några platser förbokade till oss, men om vi gick och checkade in samtidigt skulle det inte vara några problem. Det var det. Damen som tog emot oss fyra som ville sitta nära hade inte riktigt förstått det här med att vara serviceminded. Hon bara sa att ”nä, det går inte. Ni får byta vid gaten eller på planet”. Och jag blev så irriterad! Hon hade bara bestämt sig för – kändes det som i alla fall, att det inte skulle gå – det har gått förut! Men jag fick släppa det för hon vägrade.

Att sedan gå igenom säkerhetskontrollen i USA… alltså man känner sig kriminell trots att man inte är det. Det finns en sådan misstanke mot alla människor och det är inte många leenden man möter.

Å andra sidan kanske det är befogat. Inte det där att jag är kriminell alltså, men just rädslan och misstanken. Det är ju inte så att USA är befriad från problem och hot. Det räckte ju att komma igenom det här och se på tv-skärmar som fanns överallt det fruktansvärda som hände i Boston.

Vi kom i alla fall igenom och bort till gaten och där var det faktiskt en kille som ville hjälpa oss så att vi kunde sitta ihop – tills hans chef kom. Då gick det inte längre. Det slutade med att vi lekte hela havet stormar med platserna. Jag bytte plats en gång, Lena bytte nog tre gånger och Linda en gång och jag vet att det var några fler som gjorde likadant. Så till slut satt vi ihop. Alltså, det är inte det att jag inte kan sitta med någon jag inte känner, men om jag ska flyga i åtta timmar känns det kul att sitta bredvid någon man känner så man kan prata lite nu och då.

Innan vi gick på planet så hade vi en liten samling där vi sade typ hej då och tack för en fantastisk resa. För det har det verkligen varit. På alla sätt och vis. Jag tänkte innan jag åkte (det här kanske jag redan har skrivit förresten…) att en vecka känns som så kort tid och att man skulle vilja vara där längre. Men när väl veckan var över så var jag så mätt på intryck att jag nog inte hade orkat ta in saker ytterligare dagar.

Flygresan gick bra. Lite skakigt över Chicago när vi lyfte – men det är det tydligen väldigt ofta, men sedan så gick det rätt så smärtfritt. Inte alls lika mycket turbulens som på ditresan vilket jag tyckte var väldigt skönt. Vi hade även lite olika aktiviteter för oss på planet. Linda pluggade kinesiska till exempel.

Det kändes även väldigt fint av Henrik att han tog upp antennen när vi gick ned för landning. Kändes tryggt på något vis… 😉

Resan är nu över och mina dagliga inlägg kommer nu att minska. Jag kommer förmodligen att skriva lite nu och då för man kommer på allt som oftast saker som man inte har fått med. Plus att intrycken har ju inte mattats av bara för att man har kommit hem. Att processa och smälta det här kommer nog att ta några veckor. Jag kommer också att i veckan lägga upp lite bilder här som jag tog med min vanliga kamera. De finns att beskåda på min facebook-sida, men alla som läser här kanske inte finns där.

I alla fall – tack för att ni har velat följa mig/oss så här långt! Det har varit väldigt roligt att se att så många har läst och kommenterat på olika sätt!

Hemma igen

Jag hade tänkt att skriva lite om hemresedagen, men med tanke på att jag nästan somnar sittandes vid datorn – samtidigt som jag skriver, så går jag och sover istället.

Zzzzzz….

Home sweet home

Så kom den då – den sista dagen del 2

Då ska vi se vart jag slutade i förra inlägget… Jo, i River Oaks.

Nästa stopp efter det var The Dayspring Ministries där Marvin O. Nunn är pastor tillsammans med sin fru Cynthia Nunn.

Vi hade blivit lovade lite mat när vi kom dit så vi insåg att vi inte skulle komma dit mätta och tur var väl det! Direkt när vi kom innanför dörren så luktade det så fantastiskt gott! En trappa ner möts vi av det här.

Ja, men ni ser ju själva så mycket mat! Och det var gott. Mycket, mycket gott. Vi tänkte att vi skulle sjunga för maten så då sjöng vi glädjens herre för några förvånade amerikaner 🙂 Till dessert så hade de gjort banan pudding – den tog dock slut så jag hann inte ta någon bit, men jag fick smaka på Lenas och den var gooooooood! Själv fick jag en bit tårta. Som ni ser på bilden nedan så är en del bitar lite större än andra. Jag hade spanat in en liten bit då jag redan var mätt men kände att jag ändå ville smaka. När hon som lade upp kakan ser att jag är en gäst hivar hon tag i den största biten…

Det vita du ser är inte grädde – det är nästan som en smör/vaniljkräm på något vis. Nästan som den vi har i drömtårta. Lite sådant är gott – för mycket sådant är… för mycket. Ni ser hörnbiten närmast? Det var den jag fick.

I den här kyrkan skulle vi medverka på en konsert och den skulle börja kl. 17. På det här stället var det inte så noga. När klockan var slagen hade inte ens alla musiker kommit utan man började när alla var där. Och det här var en kyrka som man väntade sig att man skulle få möta. Här var hattarna, tamburinerna och responsen ifrån de som var där var helt otrolig! Det var också enormt hög volym! Efter ett tag var jag tvungen att smita ut och hämta lite papper och trycka in i öronen och hamnade då längst bak. Jag ville inte gå fram igen. För att se hur församlingen fungerade var helt fantastiskt! Jag ville inte bara sitta långt fram och vara i det – jag ville också se det. Så jag stannade kvar längst ned och det var helt fantastiskt!

Cynthia ledde sin kör och om du kollar på videon här ovan – spana in killen vid orgeln… Hur gammal kan han va? 11? 12? Han var i alla fall hur skön som helst och lirade med i varenda låt.

När kören har sjungit några sånger så lämnade hon över till sin man Marvin och han var så skön! Han fick sån feeling så han började dansa och Cynthia hängde på. Och helt plötsligt längs mittgången så kom det två herrar till som började dansa runt i fram. En upp på scenen och tog ett varv framför kören – samma man började även dansa med Olle som hängde på 🙂

Det var helt otroligt och jag är så himla glad att jag har varit med om det.

Även här sjöng jag Use me Lord och att ha sjungit den i den kyrka Cynthia tjänar i och dessutom då hon spelade till och även ledde kören – det var fantastiskt. Känns som att det är mycket superlativ här nu, men jag vet inte vilka andra ord jag ska använda. Cynthia är alltså den som har skrivit den sången…

Den support som hon gav och den frihet som hon gav när jag sjöng… Det är något som vi alla har att lära av. Jag kände mig totalt uppbackad och det gjorde mig helt lugn. Och församlingen sedan. De var minst lika fantastiska på den supporten. Det var verkligen som man tänker att en svart kyrka är. Med alla hattar, fina kläder och det här att de är så med i sångerna och det som sägs och det kommer att ta lång tid att smälta alla intryck.

Det var en grymt skön snubbe som pratade med mig efteråt. Han hade inte tänkt att komma dit och jag är inte helt på det klara med hur det kom sig att han kommit dit, men han ville bara tacka och tyckte att det var så bra. Hans kommentar till mitt solo ”You’ve got a lot of soul, honey!” – den kommer jag leva på länge 🙂

Som sista kvällen med gänget-happening så åkte vi – i alla fall de flesta, tillbaka till Hancock Building för att förhoppningsvis se lite mer av utsikten. Förra gången var det ju bara dimma…

Det var svårt att fånga den fantastiska utsikten med mobilens kamera men det var magnifikt att se det live. Däremot blev jag och Lena inte så sugna på att äta där uppe så vi tog hissen ned till Cheesecake factory igen. Så gott och så otroligt mysigt! Sedan tog vi en promenad tillbaka till hotellet och passade på att fota lite.

Jag kan också säga att när vi kom fram till hotellet – det var länge sedan jag var så glad! För jag hade så vansinnigt ont i mina fötter!!! Hade velat sätta ned dem i ett isbad i en kvart men jag tvättade bara av dem istället. Men som de värkte… Det känns av även idag så jag är glad att vi inte ska gå eller stå särskilt länge idag.

Så nu vet ni vad vi gjorde igår 🙂 Ber om ursäkt att jag inte skrev igår, men de här två inläggen har tagit mig nästan två timmar att skriva så då kanske ni förstår varför jag inte orkade igår.

Idag på morgonen har jag bara tagit det lugnt. Tog en promenad runt kvarteret men sedan har jag suttit här i lobbyn på hotellet och skrivit. Druckit en kopp kaffe och ätit lite skittles. Om en halvtimme avgår bussen till flygplatsen och det är då dags att starta den långa, långa flighten hem. Så nästa gång jag skriver – då är jag hemma igen.

Så kom den då – den sista dagen

Innan jag åkte så tänkte jag mycket på hur den här resan skulle bli. Jag tänkte att vi skulle vara här bara en vecka och att allt skulle gå så fort. Att det nästan skulle bli ett antiklimax av det hela. Att det skulle bli ”jaha, och nu då?”

Jag kan nu säga att den känslan inte finns. Ja, vi har bara varit här en vecka, men det känns som att vi har varit här i två. Vi har hunnit med så otroligt mycket och blivit så proppade med intryck att jag inte tror att jag skulle orka fler dagar. Så även fast det har varit helt fantastiskt – så känns det rätt skönt att åka hem till Sverige idag.

Men nu ska jag inte fortsätta med den reflektionen utan jag ska berätta om hur gårdagen var. Vår sista heldag 🙂

Den började som vanligt med samma frukost som vi ätit sedan vi kom hit. En toast, scrambled eggs, en liten baconskiva och en korv. (Jag kan helt ärligt säga att jag inte längtade efter den i morse så idag blev det bara en kopp kaffe)

Sedan var det dags att bege sig ut på dagens utflykt. Första stoppet var Salem Baptist Church. Denna gigantiska kyrka som tar allt från 5000 – 100000 beroende på vem man frågade. Stort var det i alla fall. 

Det var en så märklig och udda känsla när vi kom dit just för att det var så stort. VI skulle till gate 1 och blev då insläppta av människor som jobbade där. Precis innanför dörren stod det två eller om det var tre säkerhetsvakter som var trevliga, men minst sagt respektingivande. Och när vi kom in till samlingsrummet bakom scenen så satt det ytterligare två stycken.

Kom ifrån ämnet här lite… Jo – just det, de är hjälpsamma. Han som jag stod bredvid till exempel höll sin Bibel framför mig så jag kunde följa med i texten, han fyllde i ord i pauser så jag skulle veta hur nästa fras var och när vi skulle hålla varandra i händerna och be så bad han om ursäkt över att han hade så kalla händer. Hahahaha – som om kyla skulle va ett problem för mig. Jag har varit som värsta bastuaggregatet den här veckan. Har bara haft med mig min vinterjacka och även om det är lite småkyligt ute så är den väldigt, väldigt varm…

I och med att gudstjänsten sänds på webben så är de väldigt noga med att hålla tiden och på grund av att han som predikade höll på så länge så hann vi inte sjunga de tre sånger som var tänkt. Istället blev det under kollekten som vi sjöng Use me Lord och den sjöng ju jag solo på 🙂 Så nu kan jag checka av på listan att-göra-innan-man-dör att sjunga i en gigantisk svart kyrka. Dessutom med Jessy Dixons basist. Känns inte helt trist om jag ska vara ärlig.

Det mest underbara var att jag på bussen till kyrkan messade med mamma och berättade att den gudstjänsten som vi skulle vara med på sändes på nätet, vilket gjorde att jag när jag kom tillbaka till hotellet och hade nätverk hade 26 nya meddelanden på whatsapp. Både mamma och Tora – min svägerska, hade fotat av skärmen och skickat till mig. Mamma hade till och med filmat med telefonen 🙂 Ni är ju helt underbara!

Så hur var det då att sjunga där? Otroligt häftigt och väldigt overkligt. Det var rätt nervöst – vilket kanske inte är så himla konstigt och även om det är en enormt roligt upplevelse så blir det rätt opersonligt när det är så stort. Dessutom kändes det lite märkligt då kören – som vi sjungit med under gudstjänsten, gick ut när vi sjöng. Även delar av församlingen gjorde det, fast det var inte lika konstigt. Det kändes som att de var vana vid att komma och gå lite som man vill i den kyrkan och dessutom sade predikanten att nu var det slut. Han hade nog inte så stor koll på att vi var där tror jag.

Men det var självklart roligt – tro inget annat och när vi ändå var igång så sjöng vi Lord You are good också 🙂

Efter gudstjänsten så pratade vi lite med Walter som är music director i församlingen och han fick en liten gåva av oss. Han verkar vara en så grymt skön snubbe! Så glad och så … ja, hur ska man förklara honom… väldigt lik Alfonso Ribeiro i sin roll som Carlton i Fresh prince of Bel Air.

Gillade deras hammond…

Direkt efter gudstjänsten så åkte vi till River Oaks som ligger precis på andra sidan delstatsgränsen, så nu har vi även varit i Indiana 🙂 Där skulle vi tillbringa ett par timmar innan vi skulle vidare och det fanns många roliga affärer där. Och med roliga menar jag smått udda. Inte för människorna här – men för oss svenskar. Den första butiken som jag och Charlotte kom in i sålde peruker. Det fanns MASSOR! Jag försökte lite smidigt ta en bild för jag var rädd att någon skulle ta illa upp. Men kolla här!

Och det här var bara en liten del av affären – det fanns minst lika mycket till… Det blev i alla fall lite shopping här för mig – dels ännu mer örhängen, lite armband, en klocka och lite kläder.

Måste bara berätta en rolig grej som hände – inte mig, men några herrar i sällskapet. Vi kom ju direkt från kyrkan så vi var helt svartklädda hela bunten och killarna hade kostym. Så när fyra – vita – killar i svart kostym kliver in i en herrbutik där det kanske i första hand är mörkhyade människor som jobbar och handlar… De trodde att det var FBI som kom på besök 🙂

Och med det så är det slut på del 1…

Det här att jag ska sova nu

Jag vet – jag har bloggat varje kväll så att ni har kunnat läsa. Men i kväll orkar jag inte. Klockan är 00:37 och med tanke på att det tar ungefär en timme att skriva och lägga upp bilder så sätter jag mig inte nu.

Jag gör som så att jag skriver i morgon förmiddag (för mig alltså) istället. Så den här damen säger nu godnatt för sista gången från Chicago.

Tusen tankar och ungefär en miljard intryck

Så kom då dagen då vi äntligen skulle ta oss till bönan och få lite sightseeing samtidigt av Charlotte. Det började väl inte helt lovande dock. När vi kom ner till frukost så snöade det! Hur stor var den sannolikheten?! Men det höll upp när vi väl kom ut och tänk – solen tittade till och med fram 🙂

Ni underbara Tibrobor – var stolta! Vi har ju prototypen av bönan hemma i Tibro 🙂 Det var otroligt häftigt att komma dit och se den även om den var mindre än vad jag trodde. På alla bilder man har sett så ser den enorm ut – och ja, den är stor, men inte så stor som jag trodde. Om man går in under så är det så himla häftigt! Formen gör att det blir som om man tittar i ett sådant där kalejdoskop eller vad det heter.

Det var i alla fall en upplevelse att ha varit där och fotonörden i mig kom fram 🙂 Tog flest bilder med min vanliga kamera så de bilderna får ni vänta på tills jag är hemma i gamla Sverige igen.

När vi kom tillbaka till hotellet skulle vi ned i bastun igen för att träffa ett par tjejer från Light of Love. De lärde oss ett par låtar och det var en liten utmaning faktiskt att lära sig dem utan piano. Det lite roliga var att hon sjöng stämman för oss sopraner en gång och sedan skulle vi sjunga. Vi var väl lite trevande till en början då man inte var helt säker på hur den gick så jag vet inte hur många gånger hon sa att vi skulle ha attityd 🙂

Men hon var härlig!

Efter detta så skulle vi in i bussen igen men för första gången för den här dagen. Vi skulle nämligen till old country buffet och äta mat. Och milde vad mycket mat det fanns! Det kändes som att det var väldigt mycket traditionell amerikansk mat och kanske framförallt afroamerikansk mat.

Väldigt väldigt gott och det kändes efteråt som att jag inte skulle bli hungrig igen på flera dagar. Det hände en otroligt häftig grej där som jag bara måste skriva om. Det var Henrik som kom tillbaka till bordet och berättade att ett stort gäng afroamerikaner stod upp runt bordet och bad. Och det var verkligen inte någon tvekan om att det var det som de gjorde och alla runtomkring åt vidare som om inget särskilt hände. En sådan grej skulle aldrig kunna ske obemärkt hemma i Sverige…

Som kontrast till den outlet som vi besökte igår med väldigt fina butiker så åkte vi idag till Walmart. Walmart är verkligen en udda butik. Där finns allt du kan tänka dig och lite till. I en av de första gångarna som vi gick in i hittade vi det här…

Ser du vad det är? Inte? Då kan jag berätta det för dig. Det är alltså en slöja och tiaror man kan köpa till sitt bröllop. Som hittat! På tal om hittat – den här bara dök upp på en galge.

Känns väl som en fin och diskret baddräkt… Och längtar man till jul kan man alltid köpa den här skivan 🙂

Hahahahahaha! Det finns så mycket roligt att skriva om den skivan så jag börjar inte ens 😀 Köpte jag själv nåt då? Jo, men faktiskt. En väska, två skivor och en dvd och så lite örhängen.

Efter en intensiv timme i butiken så var det dags för dagens första och sista kyrkbesök. Vi var till New Faith Baptist Church. Vi skulle inte medverka på något vis utan vi skulle bara vara med på en gudstjänst och det var ingen gospelkör som medverkade utan det var ett lovsångsteam, men det var inte desto mindre bra för det.

Jag blev otroligt tagen av gudstjänsten och hur otroligt mycket stöd, uppbackning och support som de olika pastorerna gav varandra. Jag tror att det var 6 stycken på estraden och när den ena predikade så var det hela tiden fullt fokus och support. Och vilken predikan! Två grejer han sa var jag bara tvungen att skriva upp.

What you go through – you will grow through.

Sometimes God calms the storm and sometimes He calms His child.

Det här hur väl emottagna vi blir överallt – det låter kanske klyschigt, men det är helt otroligt. Den vänlighet och gästfrihet som de visar har jag inte mött på något annat ställe tidigare. Efter gudstjänsterna eller övningarna som vi har varit på så kommer de fram, kramar om oss och säger till oss att vi ska komma tillbaka. Att de blivit så välsignade av att vi är där. Det är något som jag på något vis vill ta med mig hem. Det här att se människor och bekräfta dem. Det är så otroligt viktigt!

Nu i kväll så skulle vi iväg till en bluesklubb som ligger runt hörnet om hotellet, men jag var så otroligt trött och mätt på intryck så jag stannade faktiskt kvar på hotellet. Lena gjorde likadant så vi traskade över vägen till Subway och köpte oss varsin smörgås och gick tillbaka till hotellet.

Dessutom tror jag att morgondagen – alltså söndag, kommer att bli intensiv och fylld av både känslor och intryck, så att ta en lite lugnare kväll kändes rätt skönt. I morgon blir det först medverkan på gudstjänst i Salem Baptist Church och på kvällen blir det konsert med Cynthia Nunn i någon kyrka jag just nu glömt namnet på. Lovar skriva om detta i morgon 🙂

Sov gott! Eller jag kanske snarare ska skriva – god morgon 🙂

Denna dag – en del i mitt liv

De här dagarna som jag/vi har varit här har varit så enormt maxade med intryck. Musikaliskt, andligt såväl som mänskligt. Och jag säger som jag gjorde igår – jag skulle kunna skriva i flera timmar…

Det var nästan skönt att vi var iväg till en outlet – i alla fall några av oss – på förmiddagen. Fick shoppa loss lite och det var nästan som att själen fick lite andrum medan vi sprang omkring där i affärerna. Jag köpte inte så mycket till mig själv – bara ett skal till telefonen och ett fodral till min dator från Vera Bradley.

Blev supernöjd med båda inköpen. Sedan köpte jag lite smått och gott till familjen men det blir inga bilder på det 😉 Ni får hålla er nyfikenhet i schack i några dagar till.

Just det – dagens första skratt stod Lena för då hon ur sin väska halade fram två vita avritade fötter. Hade i uppdrag att köpa skor till sönerna och det kändes på nåt vis väldigt, väldigt komiskt.

På den här outleten så var det lite finare butiker – Armani, Nike, Adidas, Mikael Kors, DKNY, converse och lite annat smått och gott. Jag hittade förresten ett par fantastiska glasögon som jag tror skulle passa i vilket sammanhang som helst. Kan säga att den butiken där de fanns, stack ut en anings från mängden.

I bussen på väg tillbaka till hotellet så gick vi över inköpen lite och i bussen fanns det 56 par skor – på 24 personer, varav flera av dem inte köpte några alls. Den som var mest nöjd över något av sina inköp var Henrik som hade köpt…. buntband! Och inte vilka buntband som helst utan de var väldigt speciella. I alla fall enligt honom. Tveksam om någon annan höll med…

Väl tillbaka på hotellet så hann vi inte med så mycket innan det var dags att sätta sig på bussen igen. Nu genom Chicagos rusningstrafik tog vi oss till Ashburn Evangelical Lutheran Church där vi skulle träffa Cynthia Nunn. Vilken kvinna! Heeeelt fantastisk. Skulle vilja stoppa ned henne i väskan och ta med hem till Sverige tror jag.

De skulle ha en liten konsert i den kyrkan i kväll där hennes barnkörer skulle sjunga. Eller egentligen var det de skolklasser som deras skola har som sjöng.

Första kören var kindergarten upp till åk 4 och andra kören var åk 5-8. Jag är lite osäker på hur åldrarna löper i det här skolsystemet så jag låter det vara osagt. Deras kyrkokör skulle även vara med och sjunga. Dels själva, men även tillsammans med oss från Sverige.

När vi kom dit så hade de ordnat med lite mat och när vi kom ner till de dukade borden hade de dukat med svenska färgerna – gula dukar med blå och gula servetter. Blev helt rörd över deras omsorg och tanke.

Vi hann inte öva igenom så mycket innan det var dags att börja och jag visste att vi skulle sjunga Use me Lord – som jag skulle sjunga solo på, men som sagt – vi hann inte ta igenom den med mig. Bara kördelen. Så jag kände mig lite nervös och spänd innan allt drog igång.

Det var så otroligt härligt att kvällen började med att den här underbara samlingen av barn sjöng. Som avslutning för de här barnen sjöng de ett par sånger tillsammans – bland annat den här .

Det var väldigt spännande att sitta på första raden och få vara så nära dem när de sjöng. De kanske tyckte vi var lite läskiga dock… Men som de tog i! Jag var helt blown away!! Älskade att lyssna till dem och se dem.

Sedan var det dags för oss. 45 vita svenskar ställer oss på estraden och ska sjunga gospel. Men de tog emot oss som stjärnor. De var med i sångerna och den respons vi fick var så otrolig! De var med och supportade och var delaktiga på ett helt annat sätt än vad vi är vana vid i Sverige.

När vi sjöng Total praise så gick vi ned i gången utmed sidorna och sjöng tillsammans med de som var där – så mäktigt och så starkt! När vi efter den skulle sjunga Use me Lord så kom deras kyrkokör upp och Cynthia bad även alla barn som kunde komma upp. Så framför mig har jag Cynthia som spelar och leder kören. Bakom mig har jag vår kör från Sverige, deras kyrkokör och kanske tio barn.

Och så började jag sjunga. Och jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur det kändes och hur det var. Den känslan vill jag nog behålla för mig själv, men jag kan säga som så här – det var en dröm som gick i uppfyllelse!

Kvällen avslutades sedan med Henrik, Lena och Linda på Epic Burger som inte ligger så långt från hotellet. Det sägs att de har Chicagos godaste hamburgare och jag får nog hålla med. Så. Otroligt. Gott.

Nu ligger Linda och sover bakom mig och jag ska snart göra detsamma. Smälta alla nya intryck som blandas med de gamla från tidigare dagar. Och jag tror att de sammanfattas i orden – Gud är god!

Torsdag – eller hur många dagar har vi varit här egentligen?

Det här att det idag är torsdag och att vi kom i tisdags – det är helt ofattbart. Det känns som att vi har varit här i flera veckor och intrycken slutar aldrig att komma emot mig. När jag och Olle pratade lite på bussen tillbaka på hotellet så försökte vi komma på vad vi gjorde igår kväll… Jag kan säga att det tog ett tag innan minnet kom tillbaka. Hm, det lät lite skumt, men det är så mycket intryck precis hela tiden att allt flyter samman. Men det är på ett positivt sätt!

Jag ska försöka sammanfatta den här dagen på ett liknande sätt som igår – mycket text och mycket bilder. 🙂

Direkt efter föreläsningen i morse av och med Robert Marovich satte vi oss i den bekväma bussen för en tur runt i olika kyrkor som har betytt mycket för gospelmusiken – både här i Chicago och i Sverige.

Första stoppet var i First Church of Deliverance och ja, väggarna var precis så gröna som det uppfattas på bilden. Vi blev mottagna av bishop Otto T. Houston som skojade till det och låtsades som att han var en vaktmästare i kyrkan. Han var ändå en rätt skön människa, men det blev rätt så tydligt hur stor roll pastorn har i en församling. Att de är lite, lite viktigare.

En rätt rolig detalj i den här kyrkan var att det fanns ett kors i taket 🙂 Den här kyrkan har spelat en väldigt stor roll för gospelns ursprung i Sverige. Om jag har fattat det hela rätt så var det en kör ifrån den här församlingen som kom till Sverige, hade en sång som hette Joybells och därav kom namnet på den legendariska kören Joybells till.

Vi for vidare till Ebenezer Missionary Baptist Church som inte låg så värst långt ifrån ovan nämnda kyrka. Den här kyrkan har relativt nyligen blivit k-märkt av staden och man får inte göra några förändringar på den. Här i USA heter det landmarks.

Kyrkan har tidigare varit en synagoga och det var väldigt mycket av originalinredningen kvar. Den var rätt så nedgången och man hade lagat flera av sätena med silvertejp, men kyrkfönstrena kompenserade för det. Helt fantastiska!

Här fick vi träffa en härlig dam som först motvilligt ställde upp på att svara på lite frågor, men som sedan med stor glädje berättade om historien och hur församlingen är idag. När vi ville sjunga en sång pep hon iväg för att hämta pastorn och tillsammans med honom kom ett antal pensionärer som också ville lyssna. Vi sjöng Total praise och det kändes så härligt!

De var så glada och gästvänliga och önskade oss alla Guds välsignelse när vi skulle gå och tackade oss för att vi kom.

Vi for vidare till Fellowship Missionary Baptist Church som är en församling som har fyra gudstjänster varje söndag. De har funnits under en lång tid och det är pastorn här som har skrivit Awesome – den sång som vi sjunger. Eller det är väl kanske oklart om det är han som har skrivit den, men han har i alla fall tagit åt sig äran för den. Så nu har även vi sjungit den sången på estraden 🙂

Vi blev i alla fall mottagna av den här mannen som tillsammans med sin syster berättade om kyrkan och dess historia. Om hur församlingen har blivit så populär och varför den drar så mycket människor.

Efter en rundvandring här åkte vi vidare till en bok och skivaffär för gospel. En affär som kanske hade sin glans dagar på 70-80-talet. En otroligt mängd LP-skivor, kassettband och även VHS fanns här. Blandat med nya skivor och lite litteratur. Mannen som stod i affären gick med ett leende hela tiden vi var där och jag tror att vi handlade så mycket av honom att han nu klarar sig i ett år. Som tack för att vi hade varit där och handlat så mycket fick vi lite skivor av honom 🙂

Efter ett snabbt stopp för lite mat – en del gick till McDonalds medan vi var några som traskade över gatan till det här stället. Allt var friterat. Verkligen allt. Jag tog en kycklingwrap och en blandning av bönor och ris och det var faktiskt riktigt gott! Kändes som att både gäster och personal blev smått chockade när 15 vita människor klivet in – dessutom svenskar.

Höjdpunkten för dagen – i alla fall enligt mig, var det sista besöket. Det var till Salem Baptist Church. Det är den största svarta kyrka som finns i Chicago och om jag fattade det rätt kommer det upp till 8000 besökare till deras gudstjänster. Vi ska vara med på deras söndagsgudstjänst och ska sjunga tillsammans med en av deras körer så vi träffade dem nu i kväll och övade tillsammans.

Men först hade vi en liten stund med den här mannen.

Han heter Cinque Cullar och han inspirerade verkligen så gott! Dessutom hade han en fantastisk röst!

Att få sitta mitt i denna kör och grupp av fantastiska människor var så häftigt! De var så vänliga och de verkade genuint glada över att vi var där. Det som gjorde stort intryck på mig var att så många människor var involverade i övningen. En hade uppvärmning för kroppen, en för rösten, en del ett bibelord, en övade in en sång medans en annan tog nästa. En skötte multimedia och en person – ja, han vet vi inte riktigt vad han gjorde…

När vi sjöng och övade så var det verkligen som man ser på film. Det gick över i lovprisning och det blev så tydligt att gospel är så mycket mer än bara svängig musik. Det grundar sig i något helt annat och det var inget alternativ att inte ha med kroppen. 

Den här damen tillhörde den äldre generationen, men hon var en av dem som lärde ut en sång. Hon gav så mycket av sig själv och vid ett tillfälle – under en annan sång, tog hon ett kliv fram och i princip förmanade kören att vi måste tro. Det var det som den sången handlade om… Hur viktigt det var att verkligen leva i det och det var så fantastiskt att se detta!

Jag inser när jag sitter här och skriver att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag måste verkligen gå och sova nu. Linda har lagt sig och jag sitter här och knappar på datorn. Klockan är nu 00.30 och i morgon står först shopping på en outlet på schemat för att sedan träffa Cynthia Nunn och vara med på en konsert. Tror med andra ord att morgondagen också blir helt fantastisk!